Theese boots are made for walking
Idag har jag gått,gått och gått. Mina ben är som möra köttstycken. Jag är även lärt mig hur man plankar in genom spärrarna på Tuben, mycket lärorikt. Måste dock meddela att jag inte provade att göra det, jag är en hederlig människa.
Stockholm är som jag sagt innan en underbar stad som verkligen har allt. Jag har trots detta upptäckt en sak som jag finner lite skräckinjagnade, alla människor. Jag är på intet sätt folkskygg men det slog mig när jag satt där på T-banan tidigare idag hur nära man tvingas sitta helt främmande människor. Jag vill inte vara så nära människor som jag ej känner. Jag kan bara sitta och tänka på alla bacilusker som jag utsätts för. Någon en bit bort nyser då håller jag andan i minst 30 sekunder, en kille som går på gör en konstig grimas, då tror jag genast att han när som helst kommer att kräkas.
I tunnelbanevagnarna finns det ju även stolpar som man kan stå och hålla i när sittplatserna är uppptagna. Detta skulle aldrig falla mig in. Därför står jag och försöker hålla balansen ändå, ungefär som en elefant på en skateboard. Jag sladdar fram och tillbaka på golvet, men vad gör väl det? Jag ramlar hellre som en strandad säl på golvet än att få 1000000 stockholmares magsjuke,svininfluensa och herpes bakterier på mina fina,rena och oförstörda landsortshänder.
Stockholm är som jag sagt innan en underbar stad som verkligen har allt. Jag har trots detta upptäckt en sak som jag finner lite skräckinjagnade, alla människor. Jag är på intet sätt folkskygg men det slog mig när jag satt där på T-banan tidigare idag hur nära man tvingas sitta helt främmande människor. Jag vill inte vara så nära människor som jag ej känner. Jag kan bara sitta och tänka på alla bacilusker som jag utsätts för. Någon en bit bort nyser då håller jag andan i minst 30 sekunder, en kille som går på gör en konstig grimas, då tror jag genast att han när som helst kommer att kräkas.
I tunnelbanevagnarna finns det ju även stolpar som man kan stå och hålla i när sittplatserna är uppptagna. Detta skulle aldrig falla mig in. Därför står jag och försöker hålla balansen ändå, ungefär som en elefant på en skateboard. Jag sladdar fram och tillbaka på golvet, men vad gör väl det? Jag ramlar hellre som en strandad säl på golvet än att få 1000000 stockholmares magsjuke,svininfluensa och herpes bakterier på mina fina,rena och oförstörda landsortshänder.
Kommentarer
Postat av: sandra
Hemskt vad du är fin i kanten då ;)
Postat av: Kajsa
Du får väl prova med alcogel på händerna efteråt ;) Kram
Trackback
