When I need you...
Det är inte lätt just nu. För mycket saker snurrar omkring i min hjärna. Jag glömde till och med av min pappas födelsedag i förrgår. Något sådant har aldrig inträfat innan. Det är helt enkelt för mycket för mig. Ångesten infinner sig direkt vid uppvaknandet och finns där tills jag somnar på kvällen. Det går åt mycket ork och energi till att oroa sig för allt.
Jag har tre presenter att köpa tills på lördag men jag klarar inte av att ta mig ner till stan för att göra detta.
I bland känner jag för att ge upp. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Visst jag har Marcus och Misan och de är fantastiska men förutom dom? Om jag blir jätteorolig för Marcus och mår jättedåligt, vem vänder jag mig till då? Svaret är ingen. Det finns ingen som jag känner det förtroendet för, ingen som jag vet skulle ställa upp för mig.
Jag kan inte någonsin begära att någon ska förstå hur jag mår för att har man aldrig haft psykiska problem så kan man inte ens föreställa sig hur det är. Men att människor ska acceptera att jag är sjuk och finnas där tycker jag borde vara en självklarhet. Men så är det inte tyvärr och det gör mig ännu mer livrädd.
Ibland vill jag bara lägga mig ner och låta någon ta hand om mig. Men av någon konstig anledning så fortsätter jag att kämpa, det har jag alltid gjort.
