Caroline Svensson

Det är inte lätt att veta vad man ska skriva. Att skriva en glad och positiv blogg just nu hade varit att ljuga för alla mina läsare, och att ljuga ligger mig inte riktigt i fatet som man så vackert kan säga.
Jag funderade på att lägga ner bloggen helt men jag vet också att det är många som tycker om att läsa den annars är det ju bara att låta bli. Svårare än så är det faktiskt inte.

Helgen har varit lugn. Jag har tagit mig tid att umgås lite med gamla vänner, träffat min familj och även haft många mysiga stunder med Marcus. I går kväll var jag också och red ett dressyrpass i solnedgången alldeles själv i en nysandad paddock. Det var härligt men det är ändå svårt att koppla bort alla problem som ligger och gnager.  Den som klarar av att göra det är lyckligt lottad.

Nu ska jag ge Marcus datorn så att han blir glad.
Sov gott allihop. Ta hand om och ställ upp för de ni bryr er om ,man vet aldrig när det är för sent.

När jag körde i min fina bil i rondellen i Lassabacka såg jag något som jag blev mycket förfärad över, nu kommer dom! Vilka undrar ni då? Jo det sanna vårtecknet BORÅSARNA! De invaderade hela rondellen,det var kö överallt. Usch.
Varberg är en fantastisk stad på många sätt och vis men jag föredrar den vid andra årstider än sommaren. Jag tycker inte om alla turister. Jag undviker att överhuvudtaget vistas närmre själva centrum än min bostad. Varför kan man fråga sig? Ja, jag är inte folkskygg på något sätt men när det är en kilometers kö till en övergång i centrum då blir jag irriterad. Eller när man inte ens kan gå in i en affär utan att en familj med konstig dialekt,likadana träningsoveraller och "foppatofflor" står i min väg då har jag stor lust att ställa mig och skrika. Jag tycker att vi "riktiga" varbergare kunde få ha en egen strand att åka till där inga turister fick vara. Vi kan också göra så att det bara är varbergare som får köra in i centrum och så har vi stora P-hus utanför där det går bussar in till stan och slussar in turisterna. För som det är nu skapar bara irritation hos många!
Visst turismen är bra för många näringsidkare men det finns ju gränser.
Nej, ett hus på landet vill jag ha tack!

Det är inte lätt just nu. För mycket saker snurrar omkring i min hjärna. Jag glömde till och med av min pappas födelsedag i förrgår. Något sådant har aldrig inträfat innan. Det är helt enkelt för mycket för mig. Ångesten infinner sig direkt vid uppvaknandet och finns där tills jag somnar på kvällen. Det går åt mycket ork och energi till att oroa sig för allt.
Jag har tre presenter att köpa tills på lördag men jag klarar inte av att ta mig ner till stan för att göra detta.
I bland känner jag för att ge upp. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Visst jag har Marcus och Misan och de är fantastiska men förutom dom? Om jag blir jätteorolig för Marcus och mår jättedåligt, vem vänder jag mig till då? Svaret är ingen.  Det finns ingen som jag känner det förtroendet för, ingen som jag vet skulle ställa upp för mig.
Jag kan inte någonsin begära att någon ska förstå hur jag mår för att har man aldrig haft psykiska problem så kan man inte ens föreställa sig hur det är. Men att människor ska acceptera att jag är sjuk och finnas där tycker jag borde vara en självklarhet. Men så är det inte tyvärr och det gör mig ännu mer livrädd.
Ibland vill jag bara lägga mig ner och låta någon ta hand om mig. Men av någon konstig anledning så fortsätter jag att kämpa, det har jag alltid gjort.

Människor är inte enkla. Det finns lika många personligheter som det finns människor på jorden. Man måste acceptera att alla är olika. 

Att bli illa behandlad är något jag inte accepterar. Jag har tagit alldels för mycket skit i mina dagar och jag vägrar bli den nedtrycka svaga männsikan igen. Men nu vet jag att det inte är mig det är fel på. Det finns fler som tycker som jag.
Jag måste sluta ställa upp och vara snäll mot sådana som inte förtjänar det för att jag förtjänar bättre än så. Får man ingenting tillbaka inte ens ett tack så är det inte värt det.

En ursäkt vore på sin plats!

Först vill jag bara tacka för alla gratulationer jag fått! Det betyder jättemycket.  När jag sedan får höra att jag är värd det efter allt jobb jag lagt ner då kommer nästan tårarna. Jag har väldigt svårt att ta till mig komplimanger. Jag anser aldrig själv att jag gjort något bra. Därför gick jag tillbaka och kollade på filmer från förr då jag red Misan och då ser till och med jag skillnaden. Jag har en underbar häst och vi har stort förtroende för varandra. Jag har lovat mig själv att jag ska njuta av varenda sekund jag får tillsammans med henne. Man vet aldrig när det är för sent!


Då


Nu

Jag har inte så mkt att säga. Känner mig totalt livrädd.
Vet inte om jag kommer ha någon ork till att träna,tävla eller umgås med människor. Vi får se. Jag kommer naturligtvis försöka genomföra det jag lovat.

Misan: En bättre vän än dig kan man inte ha! Utan dig hade jag aldrig orkat. Kan fortfarande inte förstå att du är min alldeles egna!. Jag älskar dig så mycket skruttis!

Har inte uppdaterat, ber om ursäkt för detta. Är bara så trött. Dessutom har det inte hänt något speciellt.
Men lite irritation har självklart uppstått.

Ouppfostrade barn är i bland det värsta jag vet. Barn som springer omkring och gapar utan att ta någon som helst hänsyn. 
Jag var och handlade i en av Varbergs större affärer härom dagen. Jag hamnade efter en mamma och hennes son i kön. Ungen hördes över hela affären och sprang omkring. Pricken över iet var när han sätter sig på den lilla hylla som man ska ställa sin kundkorg på. Hyllan sviktade och knakade och jag stod och bara bad och hoppades på att den skulle braka ihop så att mamman fick skämmas lite och ungen fick iallfall ett litet skrapsår. Tyvärr hörde inte Gud mina böner  och både mamma och son gick ut ur affären lika glada,hela och  högljuda som innan.
Jag vet inte men det känns som att barn faktiskt är mer ouppfostrade nu för tiden. De gapar och avbryter (jag är helt allergisk mot människor som gör det), de pratar med mat i munnen osv. Jag blir mörkrädd när jag ser detta, mina barn kommer ju bli mobbade för att de inte kommer att få bete sig så. Är det kanske så att föräldrar nu för tiden inte orkar ta tag i det? de har för mycket annat att tänka på helt enkelt!? Mycket möjligt

Jag känner stor vånda inför den här våren. Jag vill åka bort, långt bort. Slippa alla krav som ställs,slippa alla falska människor,slippa vara trevlig mot människor som inte förtjänar det. Jag vill ta med mig Marcus,katterna och Misan och bara dra. Flytta någonstans där ingen känner mig, där ingen kan få tag på mig.
Jag vet att jag kan överdriva saker och ting men jag vet också när jag blir orättvist behandlad. De som borde stå mig närmast är de som sviker mest. Så är den bittra sanningen i mitt fall. Hade jag inte haft Marcus,Misan och vännerna i stallet så hade jag inte orkat kämpa vidare. För det är verkligen bara tack vare dom jag gör det.
De som svikit mig har för alltid tappat mitt förtroende. Jag kommer inte finnas där, jag kommer inte att ställa upp. Ni har gjort ert val och det är er förlust.

Jag försöker att inte låta detta påverka mig för mycket och ibland går det bra. Men faktum kvarstår. Ni har svikit mig även om ni inte inser det. Jag kommer aldrig att förlåta er för det!

Det känns så konstigt. Var det där verkligen jag? Varför kan man inte stanna tiden? Eller iallafall spola tillbaka den , och varför njuter man inte av de få lyckliga stunder som finns? De kommer aldrig komma tillbaka. Jag blir rädd när jag tänker på det. Jag vill inte att det ska vara sant, jag vill inte leva i framtiden, jag vill leva i dåtiden...