Caroline Svensson

Jag tycker om min blogg men det är tråkigt att ni aldrig kommenterar. Ni är oerhört dåliga på det faktiskt.

Dagen har varit bra men kall. Enya var superduktig, jag tycker om henne min lilla tjej! Jag tror hon kan bli riktigt fin med massa träning. Man får ta det lugnt bara, inte gå för fort fram. Tålamod har jag ganska gott om faktiskt. Ialafall när det kommer till hästar och träning.

Det händer så mycket konstiga saker runt omkring mig och i lilla Varberg. Människor som försvinner,män som verkar vilja attackera tidningsbud, älgar som vill äta upp "min" häst mm. Det får mig att uppskatta det jag har.
"You don't know what you've got until it's gone"

God natt tråkmånsar

Dagen har varit bra på många sätt men fruktansvärd på andra.
Jag råkade ut för någon slags huvudvärksattack i eftermiddags. Jag har haft mycket huvudvärk i mina dagar men detta var något alldeles fruktansvärd. Jag har aldrig i mitt liv kännt sådan smärta innan. Jag trodde helt ärligt att jag skulle svimma. Fem huvudvärkstabletter lyckades jag trycka i mig (inte att rekomendera) och efter två timmar så började det släppa och nu mår jag helt okej igen.

Det bra med dagen var att jag idag för första gången i mitt liv red i riktigt djup snö. Det var en helt fantastisk känsla. Svårt att beskriva, men jag kände mig lycklig. Red bara tio minuter eftersom det är så jobbigt för Enya att gå i. Hon var superduktig!

Lite bilder från dagen

Har ni sett ponnyakuten? Ett roligt och på många sätt lärorikt program som visas på söndagar i barnkanalen. För er som inte sett det så finns de tre första avsnitten att se här http://svtplay.se/t/122051/ponnyakuten
Jag blir dock lite fundersam över vissa saker. För det första, vad tänker man med när man som en utav sveriges största ryttare rider utan hjälm? I utbildningssyfte och dessutom i ett barnprogram? Vad är man för typ av förebild då? Tänk om jag som ridlärare skulle rida omkring utan hjälm, vilka signaler skulle det sända ut? Jo, att det är ett helt okej betéende och att om jag gör det så kan eleverna också göra det. Är man en stor förebild för tusentals barn och ungdomar som faktiskt denna ryttare är så för man faktiskt föregå med gott exempel.

En annan sak jag reagerat på är den lilla killen som prompt skulle hoppa 1.20 med sin tappra ponny. Här finns det säkert de som tycker jag resonerar åt helskotta fel men jag anser att man ska kunna kontrollera och svänga sin häst i de tre gångarterna och ha en god grundsits innan man ger sig på att hoppa sådana höjder.
Det är inte den lilla killens fel utan de vuxna han har runt omkring sig.

Överlag är programmet roligt och trevligt. Barnen verkar var otroligt trevliga och hjälpsamma. Min absoluta favorit är den söta lilla tjejen som är så orolig för sin lilla ponny hela tiden. Man verkligen ser hur hennes ögon lyser av kärlek till hennes lilla häst,vackert!

Kära bloggläsare, jag ber om ursäkt. Det är mitt fel att vädret är som det är. I somras när det var över 30 grader varmt så sa jag att jag aldrig mer skulle klaga på vintern efter den värmeböljan. Nu har jag jättedåligt samvete och känner att jag måste erkänna. Just nu vet jag inte vad som är värst, denna oändliga kyla och dagen till ära snöstorm eller när det är 30 grader varmt. Jo, efter att ha funderat nu så kan jag säga att värmen är värre!

Men de tvar bara det jag ville, att erkänna. Förlåt

Jag ska bara blogga en kortis. Jag är supertrött och tänkte vila lite.
Här har ni iallafall den nya stjärnan :). Har henne just nu på foder för ev.senare köp. Gjorde en premiärtur i dag. Skrittade ut ensam. Var lagom nervös med tanke på hur de andra stjärnona betett sig den första turen. Men hon var gudasnäll <3. Det känns toppenbra än så länge.

Namn: Enya
e:Bellini
ue:Anart
Född: 1996
Färg:Mörkbrun
Tecken: Stjärn och vit halvstrumpa
Mankhöjd:1.55

Detta inlägg tillägnar jag den bästa människan i världen. Den person som givit mig något att leva och kämpa för. Min underbara sambo,Marcus. Som trots sina sämre sidor är den jag vill leva resten av mitt liv tillsammans med.

Jag tycker det är otroligt ledsamt att människor ger upp så lätt i sina förhållanden. Jag syftar INTE på någon av mina vänner nu så ingen tar illa vid sig. Det jag framför allt anser vara extra ledsamt är människor som blir tillsammans,skaffar barn efter en kort tid och sedan gör de slut. Enligt mig ska man känna en människa utan och innan, veta alla fördelar och brister innan man bestämmer sig för att skaffa ett barn tillsammans. Meningen är väl ändå att ett barn ska få växa upp med båda sina föräldrar?
Självklart så finns det förhållanden som inte går att "laga", där det helt enkelt uppstått situationer som inte går att lösa på annat sätt än att separera. Men helt plötsligt känns det som att alla ger upp för lätt,man kämpar inte längre. Man kan aldrig hitta ett förhållande där man alltid kan få som man vill eller där man tycker exakt likadant. Det handlar helt enkelt om att ge och ta.
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen. Mer än att få människor att tänka till innan de sätter ett barn till världen med någon de knappt känner...

För er som inte trodde på att jag faktiskt var ute i skidbackarna i onsdags, här kommer beviset ;)



Snygg, jag vet :P