" hej jag heter Caroline och jag har en ätstörning"
Äntligen är den här dagen till ända. Jag har mått så vidrigt dåligt idag så orden räcker inte till. Men just det, är ju min inställning det är fel på! Synd att jag inte förstått det innan så hade jag sluppit att leva med ångesten i de här 25 åren. Alltså, jag blir så jävla trött. Har man inget bättre att kläcka ur sig är det faktiskt bättre att vara tyst.
Jag hittade faktiskt en väldigt bra bild innan, precis så här är det.
Just därför är jag inte längre mörkrädd, jag skiter i clowner, bryr mig inte om ifall bromsarna på bilen tar dåligt eller om däcken känns i obalans. Jag bryr mig helt enkelt inte ett dugg om vad som händer med mig. Är min dotter med är det naturligtvis en annan femma men nu pratar jag om mig själv.
Jag har gett upp tanken på att må bra, på att ens må okej. Jag finns, jag andas, jag gör det jag ska och varje kväll gråter jag mig till söms för att jag inte vill mer. Jag vill inte må dåligt mer, jag vill inte ha ont längre. För det är faktiskt ren smärta man känner när hela ens själ trasas sönder bit för bit. Jag kanske inte är ensam men i mitt mående känner jag mig ensam.
Jag får det att låta som att jag är så jäkla duktig som har tränat och gått ner nästan 25 kg. Visst, jag har gått ner dom kilona men till största delen har jag bara struntat i att äta överhuvudtaget plus tränat på fastande mage. Att känna riktig hunger är en bra känsla för mig,en belöning för att då är jag duktig.
De dagar jag gått helt utan att äta har jag känt mig riktigt stolt över mig själv. Ja, jag vet hur det låter...
Allt började i julas då jag blev som jag anser "psykiskt misshandlad" då ångesten var så brutal att jag spydde upp allt jag stoppade i mig vissa dagar. Sen i mars började dom riktiga problemen och sedan dess har jag varken kunnat eller tillåtit mig själv Att äta riktigt.
Men det gäller nog mest att ändra min inställning tror jag,tror det skulle lösa alla mina problem.....
