Caroline Svensson

Det är värre igen nu, rätt mycket värre. Det roligaste eller mest ironiska med det hela är att människor tror att det är så mycket bättre bara för att jag inte pratar om hur jävligt jag mår. Anledningen är mer att jag inte orkar beklaga mig hela tiden, därför undviker jag ämnet eller svarar något inövat som att "det rullar på" eller liknande. I mitt huvud försiggår något helt annat. 

Det enda som lindrar min ångest lite är mina joggingrundor och mina sobril. Men att jag springer verkar inte vara bra det heller.... 

Tror inte det spelar någon roll vad jag gör för det kommer aldrig vara bra nog ändå.  

Då har vi alltså kvar sobrilen. Detta magiska lilla piller som gör att trycket över bröstet minskar och känslan av "jag bryr mig inte om någonting" infinner sig. 

Jag vet inget annat eller jag kommer inte ihåg hur det är att må okej och glädjas åt någonting så känslan av den totala likgiltigheten är den bästa känslan jag vet. Sist jag kände att livet hade en mening var för över ett år sedan,rättare sagt för 15 månader sen och i mars försvann en del av mig som jag troligtvis aldrig kommer få tillbaka för den bär han med sig för evigt, vart han än går 💔