Welcome back
Pang sa det så kom ångesten tillbaka med all sin kraft. Jag vet seriöst inte hur jag ska kunna fortsätta leva så här. Min kropp kommer inte orka till slut så mycket skit som den utsätts för med alla ångestattacker.
Förstår att det är svårt för många att förstå men om ni tänker er det allra räddaste och mest nervösa ni varit någon gång och så tänker ni att ni känner den känslan varenda vaken minut av dygnet då har ni ett litet hum om hur det känns. Då räknar jag alltså inte in panikattackerna som kommer med jämna mellanrum när blodet fryser till is i kroppen, magen knyter sig, svetten rinner och pulsen slår 200 slag/minuten. Så har jag det varje morgon och sedan ett antal ggr till på en dag.
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, mer för att jag hoppas att det kan öka förståelsen för varför jag kanske inte alltid orkar göra saker, orkar skämta, orkar höra av mig osv..
Det händer att jag tänker att jag inte borde ha någon häst tex, för när jag mår så dåligt som jag gjort sista månaderna så kan jag inte ge henne den uppmärksamheten hon förtjänar hur gärna jag än vill.
Alltså hon får den omvårdnad hon behöver av både mig och min medryttare så det går ingen nöd på henne men jag skulle vilja vara den där aktiva tjejen som rider fem dagar i veckan och verkligen har den orken och motivationen. Men dom dagar jag mår som sämst och inte har Molly så har jag inte ens ork att ta mig upp ur sängen.
Jag börjar seriöst tro att man kan dö av längtan och saknad... (Nej dig saknar jag inte så du inte tror det, inte alls faktiskt).
Godnatt
Kommentarer
Trackback
