Caroline Svensson

På väg hem från stan gör en mötande bilist en vansinnig omkörning och kör alltså rakt emot mot mig på min körbana. Detta var tillfället jag väntat på i snart två år, chansen att kunna avsluta allt utan att ha gjort det själv medvetet. Scenariot jag spelat upp i min hjärna så många gånger. 

Som ni märker så valde jag inte den vägen. Jag tänkte faktiskt inte ens tanken utan jag kastade mig ut i vägrenen och stannade arg som ett bi. Det valet hade sett väldigt annorlunda ut för bara ett halvår sedan. 

Att jag mår som jag mår nu kan inte ses som något annat än ett mirakel. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna leva ett liv där jag faktiskt inte plågas från det jag går upp tills det att jag somnar på kvällen igen. 

Det har varit två helt fruktansvärda år och jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjort många saker jag inte är stolt över.  Jag vill inte gå in på detaljer men att jag ligger där jag ligger just nu måste även det ses som ett jävla mirakel. 

Man kan aldrig förstå någon annans sorg eller smärta, men det värsta är när man känner sig i närmast "förlöjligad". Jag vet väl också att jag inte "borde" må så dåligt som jag gjort men inte når jag bättre för det. Att det skulle ha med inställning att göra eller andra i mina ögon totalt idiotiska åsikter som människor kläcker ut sig. Det har inte ett skit med inställning att göra, det är en sjukdom. 

Anledningen till att jag är där jag är just nu är tid och en jävla massa sobril. Den medicinen har varit min räddning. 

Människor  (ni) får tycka att jag är hur löjlig som helst som mår som jag gör och över de saker som får mig att tappa greppet.  Men vet ni vad? Jag är faktiskt förbaskat stark! Det är jag som kämpat mig igenom den här skiten, jag som blivit sviken av mitt livs kärlek, jag som legat varje kväll och bett om att få dö i sömnen. MEN det är också jag som överlevt och dessutom upp till klarat av att sluta röka,vara en bra mamma, börjat träna, gått ner 25 kg och skaffat mig en relativt god ordning i tillvaron. 

Jag mår inte bra, jag blir aldrig frisk, jag saknar och tänker fortfarande hela tiden och jag undviker att göra många saker pga alla jobbiga minnen som väcks men jag har insett att jag är värd så mycket bättre än hur jag blev behandlad och lyckan över att kunna leva ett liv där jag faktiskt mestadels känner att jag vill leva är obeskrivlig! 

Med detta inlägg vill jag önska Er alla en god jul men också säga hejdå. Jag har nämligen bestämt att detta inlägg blir det sista jag gör i den här bloggen. Det är dags att gå vidare och släppa taget på fler sätt än ett. Jag kommer dock starta upp på något nytt ställe så småningom så håll utkik. 

Kram på Er och ta hand om varandra 💜