One day at a time
Inte lätt att veta vad man ska skriva, vad finns det mer att säga liksom? Tycker det är lustigt att jag har så många läsare per dag men inga kommentarer, jag vet typ vilka fem utav er är men vilka är resten?
Inte för att det gör mig något, läs på, jag har ingenting att dölja snarare tvärtom. Men nyfiken på vilka ni är det är jag.
Tror säkert att en del av er anser att jag hänger ut personer lite väl mycket här. Det har ni rätt att tycka, men ni ska veta att allt är 100% sant och då har jag knappt ens berättat hälften och ingen förutom jag och han vet allt. En del saker skulle jag inte ens kunna med att berätta för mina närmaste vänner för så mycket skäms jag över hur naiv jag varit och hur lurad jag blivit.
Det kommer aldrig sluta göra ont och jag kommer aldrig kunna förlåta men jag måste försöka gå vidare och fortsätta leva så länge jag orkar.
Min dotter ger mig styrkan att kämpa en dag i taget och äntligen (!) verkar hon ha släppt tanken på att ha kontakt med sin som hon säger "bästis". Hon har inte frågat efter honom eller varit ledsen på över en vecka vilket är skönt. Hennes saknad har varit minst lika jobbig att hantera som min egen och jag hoppas att hon till slut helt förträngt hans existens även om jag inte tror det kommer hända för han betydde verkligen så himla mycket för henne😢
Nä, jag orkar inte tänka på det mer, bättre att försöka sova för i mina drömmar finns han inte med alls längre.
Godnatt
Kommentarer
Trackback
