Men bara när du inte hör vågar jag säga så
Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska sluta blogga, göra ett uppehåll, eller fortsätta som vanligt.
Jag har säkert 50 inlägg i utkast som jag inte publicerat. Vissa är för privata, vissa för elaka och en del är helt enkelt för jobbiga för att låta er ta del utav.
Jag vet liksom inte vad jag ska skriva längre. Efter jag publicerade inlägget om smsen har jag känt mig så "tom" på något sätt.
Det var efter jag läst igenom dom som jag på riktigt förstod hur allt egentligen legat till. Det var som en käftsmäll.
Människan jag en gång uppfattat som den snällaste, vackraste och mest omtänksamma jag träffat har egentligen aldrig varit något utav det.
Det är som att hela livet i fyra års tid bara varit en lögn, eller som om jag inte levt alls.
Jag vill inte vara den här människan längre. Jag vill inte känna som att jag går omkring i en dimma och bara är. Men det är iofs bättre att inte känna alls än att ha konstant ångest.
Jag tror tyvärr att allt det här förstört alla mina framtida chanser till att känna kärlek igen. Jag trodde äkta kärlek var det vi kände, jag vet att min var det iaf. Jag vill dock aldrig någonsin utsätta mig för risken att bli så sårad och sviken igen. Jag lever hellre ett liv utan kärlek än ett liv i lögn.
Från och till känner jag även den där känslan av att inte vilja leva alls, att bara försvinna. Jag vill inte leva i samma värld som honom och riskera att behöva se honom igen, för jag vet att ser jag honom så brister det igen och jag kommer inte kunna hantera varken mina känslor eller handlingar.
Mina sista ord till honom må ha varit "dra åt helvete" och jag menar det men innerst inne kommer den fina människan som jag en gång såg alltid äga en bit av mitt hjärta och själ 💔
Kommentarer
Trackback
