Caroline Svensson

2012 är över och hur ska man kunna summera det egentligen?
Det har varit ett år fyllt av förväntan, rädsla, extrem lycka men också en stor sorg och mycket ångest.
2012 har utan tvekan varit det hittills jobbigaste året i mitt liv.

Att bryta upp från den enda trygghet man har och ge sig in i en helt främmande värld är inte enkelt och kanske inte heller alltid helt förnuftigt.

Molly min fantastiska dotter är verkligen en helt underbar unge. Så glad, snäll och trygg tjej så jag undrar egentligen hur sjutton hon kan vara släkt med mig men det är hon och jag försöker mitt allra bästa att ta hand om henne. Jag älskar henne, jag gör verkligen det.

Jag är stolt att jag klarade av att föda ett barn, det borde alla kvinnor vara. Däremot var jag på intet sätt beredd på att min kropp skulle bli så här negativt påverkad av förlossningen. Jag måste lära mig att leva med värken i kroppen och den konstant krånglande magen men med min psykiska sjukdom är det en kamp som jag inte vet om jag kommer klara av att vinna. Det återstår att se.

2012 var året då jag förlorade en del bekanta som valde att inte accepterade mig för den jag är och val jag gjort.
Jag har valt att inte se det som en förlust utan istället glädjas åt de fina människor jag har kvar.

Jag vill slutligen tacka:
Gabriel, Marcus och Molly
Mamma och pappa
Sandra och Matilda

Ni är de viktigaste människorna i mitt liv och utan er skulle jag aldrig orka.

Gott nytt 2013 allihop!

Det är julafton nu men det känns inte så. När jag var liten då var julen det bästa på hela året, tom bättre än födelsedagen. Kvällen innan var man tvungen att lägga sig tidigt för att mamma och pappa skulle sitta uppe och lacka paketen. När man vaknade på morgonen låg det ett paket i julstrumpan och sen var det frukost med skinkmacka och gröt i föräldrarnas säng, ja det var tider det.
Nu, jag vet inte. Julen blir rolig på en del sätt men jobbig på en del andra. Inget jag behöver gå in närmre på känner jag.

Just nu saknar jag iaf Molly hur mycket som helst. Hon är min lilla guldklimp <3

Dagarna går i ett och även om jag avskyr att stressa så mår jag faktiskt bättre än på länge!

Idag hade jag hand om Molly själv i över två timmar innan Gabriel kom hem.
Det låter kanske inte som någon större bedrift men för mig är det ett enormt framsteg!
Efter det var hon med oss på stan en stund. Hon är så underbart söt och och enkel
att ha med sig. Hon ligger eller sitter där så glatt och tycker allt är spännande och när hon blir trött ja då lägger hon sig ner och somnar. Aldrig att hon är gnällig när hon vaknar heller, hon vaknar alltid med ett leende:)
Fast temperament det har hon allt ;)

Just nu...

Jag tänker på min lilla dotter som ligger och hostar och har det jobbigt. Jag önskar så att jag kunde ta hostan själv för det gör så ont i mig när hon inte mår bra.

Jag tänker på en av de finaste människor jag vet som idag fick ett tråkigt besked. Men jag är övertygad om att det kommer bli bra!

Jag tänker på en liten häst som jag tycker mycket om som inte mår bra och som jag saknar även om den inte är min.

Jag tänker på min osäkerhet och vilka problem den ställer till med. Hur lär man sig tycka om sig själv? Går det?

Alla dessa tankar snurrar omkring i skallen, inte konstigt jag inte kan somna...

Jag försöker lära mig att livet går vidare trots att jag både mår dåligt i psyket och kroppen. Det är inte lätt och ibland eller ganska ofta om jag ska vara ärlig så är det väldigt svårt att se något ljus där framme i tunneln.

Jag vet att många anser att jag inte borde klaga och det är inte menat som att göra det heller. Men min blogg handlar ju ändå om mitt liv och mina känslor/tankar.

Min mage har ballat ur totalt de sista veckorna. Jag testade att utesluta laktos men det gjorde ingen som helst nytta så jag struntar i det. Glutenallergi är jag testad för och det visade inget så det är väl helt enkelt såhär jag ska ha det nu och resten av mitt liv.... Låter jag negativ? Tja, det är bara förnamnet!

Visste ni förresten att försäljningen av laktosfritt har ökat hur mycket som helst de sista åren!? Men egentligen är de flesta inte alls intoleranta utan de bara tror det. Detta visar forskningen så det är inget jag själv hittar på ;). Däremot är vuxna människor inte gjorda för att dricka en massa mjölk, det är också bevisat. Där med basta ;)