Caroline Svensson

En liten flicka stirrar ut i tomma intet. Hennes ögon är tomma och sorgsna.
I bröstet känner hon den där smärtan hon inte riktigt kan sätta fingret på, den där tomheten som ibland kan förvandlas till ren och skär smärta.
Ingen förstår och kommer någonsin att kunna förstå. Det här är hennes tomhet, hennes känslor, hennes liv.
Hon stirrar ut på regndropparna som faller mot marken samtidigt som hennes tårar gör det samma.
Smärtan i bröstet gör sig ständigt påmind och den lilla flickan funderar på det stora som finns bortom allt vi vet.
Hon känner sig rädd och blundar, stänger ut sina känslor och låter ljudet från regnet vagga henne till sömns.

Hur mycket känslor ryms det i en kropp egentligen?
De sista dagarna har varit en berg och dalbana utan dess like. Jag har verkligen noll koll på mina känslor!
Måste vara rätt påfrestande art leva med mig just nu. Vet inte vad det beror på riktigt. Den nya medicinen kanske kan vara en av bovarna i dramat.

Vad jag däremot känt konstant är en otrolig kärlek för de två finaste människorna på denna jord, Molly och Gabriel <3
Jag älskar er! Ni gör livet värt att leva!

Ibland gör det ont att bara andas.

Jag önskar så att jag inte var så beroende av andra människor för mitt eget välbefinnande.
Jag skulle vilja kunna njuta av att vara med mig själv och att göra saker själv.

Just nu känner jag mig osäker, ledsen och rädd. Tre jobbiga känslor som jag inte vet hur jag ska bli av med....

You are a part of me <3

"Finns det hjärterum så finns det stjärterum"
" Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder"

Sådana ordspråk kan få mig att formligen må illa!
Det är så käckt med glada, lyckliga människor som skriver så och upp till lägger de ut bilder på rosenbuskar, glada ungar eller ett vinglas i solen!
Jag är dock inte lättlurad att jag går på det. Bakom den perfekta, käcka fasaden gömmer sig oftast något helt annat! Jag kan ju inte gå in på några specifika fall men jag har sett det så många gånger!
Varför inte vara sig själv istället? Ingen mår 100 alltid, inget förhållande är problemfritt! Man kan vakna upp och känna "fan vad jag mår ruttet idag" även om man har sambo, barn, pengar, djur ja, you name it! Människan är skapt så, vi är aldrig 100% nöjda, för vad ska vi då sträva efter?

För ett tag sedan träffade jag en person i affären som jag inte känner så speciellt väl men som kom fram och frågade hur det var. Hon berättade att hon gillade min blogg och att hon var så glad över att jag vågade skriva precis hur jag mår och hur jag upplever allt, för livet är verkligen inte rosenrött alltid!
Det gjorde mig så glad att höra det för jag vill vara ärlig! Jag vet att fler känner som jag även om de inte talar om det!

Jag tycker det är lite lite roligt att du som uppenbarligen tycker så illa om mig sitter och läser min blogg frenetiskt, för det kan jag sätta vad som helst på att du gör!
Du stör dig på allt jag skriver om mitt barn, min sjukdom, min häst etc.
Varför läser du då? Jo för antagligen vägrar du ta dig dit att tänka över dina egna brister utan lägger över det på mig i stället!

När du läser detta kommer du inte fatta att det är riktat mot dig, istället sitter det en annan människa bakom skärmen som tror det! Du kan dock släppa det direkt, iaf denna gången ;)

Kryptiskt inlägg va?! Det var meningen! Man måste få tänka lite ibland!!

Sometimes life kicks your ass so fuckin' hard and you don't know how to ever get up on your two feet again!

Jag ligger i sängen och tänker att jag borde vara stolt över mig själv, ändå känner jag inte det. Nu har jag tagit hand om Molly själv i över ett dygn, något jag aldrig trodde jag skulle klara av.
Det går dessutom galant och hon är så duktig min fina tjej!
Det kanske tillhör min natur att inte glädjas åt framgång utan att bara fokusera på motgångar vad vet jag?!

En del av er som läser tycker säkert att jag är världens mest negativa människa som bara gnäller, och det får ni tycka om ni vill! Dock är det såhär jag fungerar i knopp och själ vare sig jag vill det eller inte. Ständigt orolig och pessimistisk inför framtiden.

Dags att få lite sömn, hon vaknade faktiskt redan 8.30 i morse, Zzzzz ;)

Över ett dygn har gått och det känns lite lättare! Nu är jag inte helt ensam heller för min lilla skatt ligger och sover i rummet intill.
Lika glad jag är över att ha henne här lika nervös är jag över att ha allt ansvar helt själv!
Men jag lyckades lägga henne helt själv och hon sussar gott! Som vanligt ovanpå täcket med en fot ut genom spjälorna ;)

I morgon funderar jag på att ta med det lilla trollet och shoppa lite kläder, stora tjejen ska ju börja dagis nu (tyvärr).
Varför jag skriver tyvärr är för att jag mycket hellre hade varit hemma med henne istället. Jag förstår mig inte på föräldrar som lämnar sina barn på dagis
När det inte behövs (jodå det finns sådana föräldrar). Enligt säkra källor utnyttjas systemet ganska så friskt av sådana som vill ha lite extra ledigt. De lämnar alltså barnet på dagis utan att åka och jobba! Skattepengar i all ära men jag tycker mest synd om barnen!
Jag ska dock poängtera att jag inte på något sätt tycker något negativt om dagis i allmänhet, bara att lagom är bäst !

Nu ska jag försöka sova för Molly brukar inte sova till 10 utan bara till 9 ;)
Godnatt!

Jag har inte haft ork eller motivation till att blogga den sista tiden. Det händer för mycket runt omkring mig för tillfället.

Just nu är jag ensam hemma i ett par dagar då Gabriel är på kurs.
Att vara ensam är bland det värsta jag vet! Jag har en konstant orosklump i magen och jag har noll ork till att göra något!
Ju mer ensam jag är ju mer imponerad blir jag av de som klarar av och till och med själva väljer att leva ensamma!
Hur gör man?!
Hur finner man någon glädje i sin ensamhet?

Jag är nog rätt lik Carmen, Sandras häst! Hon gillar inte heller att vara ensam och blir direkt orolig! Är jag egentligen en häst eller är människan också ett flockdjur? Jag måste kolla upp detta!

När hjärnan inte vill samarbeta utan kör sitt egna race är det lätt att tappa tron på det mesta. Jag hatar min hjärna, den har förstört mycket i mitt liv.
Jag önskar jag kunde vara glad och inte oroa mig för allt men jag fungerar helt enkelt inte så. Inga mediciner eller terapeuter i världen verkar kunna ändra på det...

Att lära sig tänka rätt är ju enkelt för "friska" människor att säga. För mig är det inte så. För mig kommer allt negativt att hända hela tiden! Värsta tänkbara scenario kommer att inträffa, var så säker och var beredd!
Det är jag, beredd alltså! Men hjälper det? Blir katastrofen mindre plågsam om jag gått och tänkt på den i fem år innan och "förutsett" den? Nej troligtvis inte.... Förstår jag själv att mina tankar är helt åt helvete? Ja! Kan jag styra dom själv? Nej!

Jag är så trött på hela skiten, jag vill leva livet, njuta av fina människor och djur i min närhet, jag vill känna lycka inombords inte ångest.
Det ligger ett litet mirakel och snusar tre meter ifrån mig och jag vill vara den bästa mamman jag kan för henne! Jag ska göra allt som står i min makt för att hon inte ska bli som jag!

Jag är trött och har världens huvudvärk. Jag har ätit en massa onyttigt och känner mig oval!
Åskan mullrar utanför och regnet smattrar mot rutan.
De senaste dagarna har det luktat höst i skogen och jag älskar det.
Hästen är glad och finare än någonsin.
Molly har fått sex tänder på 3 1/2 vecka och varit mer klängig än jag vet inte vad. Hon har också varit på sitt första besök hos tandläkaren vilket gick fint och hon fick med en gul tandborste hem. Hon har även ätit vinbär och ritat sin första teckning.
Ja, så ser livet ut just nu!

God natt!

Jag kommer säkert få skit för det här inlägget men jag bryr mig faktiskt inte!

Jag har funderat en hel del den sista tiden över vänner och äkta vänskap.
Efter allt som hänt i mitt liv det sista året har jag verkligen fått erfara vad äkta vänner är och inte...
Jag har människor jag känt och umgåtts med större delen av mitt liv som inte ens brytt sig om att höra av sig. Att de inte vill träffa min sambo och framför allt min fantastiska dotter gör ont.
En riktig vän dömer inte och den finns där vad som än händer. Att ringa och skälla är inte direkt att finnas där..

Jag har inte sårat någon av mina vänner genom mina val, jag sårade min sambo, mollys pappa.
Han har kommit över det för längesedan och är min vän, när ska ni acceptera mig för den jag är?

Jag försöker att inte älta, att inte bry mig men när jag läser om alla andra som umgås utan mig så känns det som en spark rakt i magen. Jag är fan inte värd att bli behandlad på det viset!

Molly är det finaste i min värld och jag älskar henne mest av allt så får jag någonsin höra kommentaren "men varför skaffade ni barn" igen så kommer jag inte stå för konsekvenserna!
Hon är planerad och tillverkad av kärlek. Men allt kan förändras och jag blev upp över öronen förälskad i någon annan!
Inget jag kunde styra och inget jag kan ångra! Jag mår bra, min sambo mår bra, Marcus mår bra och Molly mår bra, vad annat kan jag önska mig?