Caroline Svensson

 

Jag vet inte vart jag ska börja, vad jag ska skriva.Jag vet egentligen inte varför jag skriver heller. För att slippa alla frågor och undrande blickar kanske.

 

Att man kunde må så dåligt som jag gjort och till viss del fortfarande gör är helt ofattbart.

Att vi den tidpunkten då livet ska vara som allra bäst och jag borde känna mig som allra lyckligast så blir det precis tvärtom. Jag har aldrig tidigare upplevt sådan vidrig ångest och jag med handen på hjärtat säga att om det inte blivit som det blev så hade jag förmodligen inte suttit här idag.

Ordet förlossningsdepression säger nog inte så mycket, och det var inget jag någonsin reflekterade över innan jag var mitt i det heller.

Att inte vara förmögen att ta hand om sitt egna barn är den mest fruktansvärda känslan jag varit med om och jag önskar inte min värsta fiende att behöva utstå det här.

 

Att dessutom gå igenom en seperation mitt i allt det här gör ju inte saken lättare. Jag vill poängtera att beslutet om att gå isär var mitt även om vi kanske båda kände att det var bäst. Vi är dock bra vänner och Molly mår alldeles ypperligt så ingen får för sig något annat!

 

Jag har varit med om mer på ett par månader än vad många behöver gå igenom under ett helt liv.  Jag är oerhört glad och tacksam för de människor runt omkring som försöker förstå och ställer upp. Jag hoppas att jag någon gång kommer att ta mig ur det här och kan ta hand om min dotter på det sätt jag vill kunna ta hand om henne. Hon är ju en del av mig, världens finaste lilla tjej <3

 

Jag lever men inte så mycket mer. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska behålla bloggen eller stänga ner den helt och hållet.  Livet har bestämt sig för att motarbeta mig på de flesta plan och ingenting ser ut som det borde göra.  

 Varför? Ja inte vet jag, jag är väl värd det kanske.